Året var 1956. Snön täckte bergstopparna, och Kalle – utforskaren – hade blivit sänd av kärleksetablissemanget för att utforska ett potentiellt hot: en utomjordisk livsform.
Kalle trevade sig upp för bergstoppen och sjöng för sig själv för att hålla tankarna under kontroll. Han var väl utrustad och hade gott med proviant och vätska, och med sig bar han tankarna från alla hans beundrare som satt spända hemma i TV-sofforna och framför radioapparaterna för att följa uppdateringen.
Men Kalle var lugn. Han var glad, för han kände att han levde, och han hade ett mål.
Nu kom han till ett krön, och framför honom stod plötsligt en utomjording.
”Hej”, sa utomjordingen.
”Hej”, sa Kalle.
”Vet du hur man kommer till Pluto härifrån?”
Kalle tänkte.
”Är du dum eller? Det är ju bara att ta ett rymdskepp och åka dit ju!
”Jo, tack, men jag behöver ju vägbeskrivningen”, tillade utomjordingen.
”Åh, ja, det är klart, men den har jag nog inte. Vi har liksom inte kommit dit i utvecklingen än.”
”Åh fan.”
”Men vad ska du till Pluto å göra förresten?”, sa Kalle.
”Ehh… Jag vet faktiskt inte”, svarade utomjordingen. ”Jag har inget bättre för mig antar jag.”
Kalle funderade.
”Men då ska du se att då hänger du med mig nedför berget här. Vi firar alla hjärtans dag sörru. Det är en dag i kärlekens anda!”
”Kärlek?”
Utomjordingen stod som ett frågetecken i snön. När jag tänker efter så tror jag faktiskt att utomjordingen såg ut som ett frågetecken till gestalten.
”Ja, kärlek”, svarade Kalle. ”Det är liksom det våran art lever för för tillfället. Det är en slags kemisk reaktion som har fått ett namn och vi har valt att kalla det för kärlek. Det är faktiskt ganska fint när man tänker på det.
Kalle tänkte på det. Sedan sa utomjordingen:
”Kärlek? Det vill jag gärna prova på. Har dem det på burk?”
”På burk?!”, skrattade Kalle. ”Va fan, har ni burkar ni med?”
”Haha, ja fan.”, skrockade utomjordingen.

Så nedför berget började utomjordingen och Kalle att traska.

De skulle ned och dricka kärlek på burk.