Lys upp natten till ljudet av eld!
Det finns en sprakande, splittrande splitter.
Hjärtan hopade sig, i vraket av vad som var förtrollning,
Av det som var en trädgård koncentrerad i en blomsteraffär,
Vad var leenden,
Enkla erbjudanden, förfrågningar om kärlek och förlåtelse, för
Grattis och frid.
De ligger alla på hög där
Färgernas dagar som invaderade rymden i utbyte mot kärlek,
I en mänsklig, broderlig och känslig gest,
Insvept i cellofan som reflekterade leenden,
Såser av naturen som erbjuds av händer,
Händer...
Ett offer för sorgens vapen,
Till raseri för alla vapen som klänger sig fast vid händerna
Som attackerar och försvarar
Utan att veta varför men med all säkerhet
inte säker alls,
bortom
Hög av aska och krossade hjärtan.
Varför soldaten varken har röst eller vilja
Och gör det som är fel trots att du vet det?



Jag har inget annat från det här kriget än framtiden.
Om inte framtiden de som skulle ta från mig
Något för evigheten... för den evigheten
Vilket det kanske bara är idag!
Om de hallucinerades galenskap förblir aktiv...
Ser ut som de små männens märke
Och skurkar!
Från maktens skarabéer
Som samlar all mänsklig smuts runt dem
I bollar av ren lögn, med
Illamående lukt av denna art.

Det är kallt och mörkt på plats
Där ett hjärta bodde;
Där söta förnimmelser möttes
Animerad av passionens kraft,
God vilja, begärets och renhetens väg.
var i detta hörn
Så många leenden hittade av en slump,
Kyssar kastade genom fönstren som transporterade
Trygghet och tillgivenhet där
Från gatorna, svävade i krusningen
av rösterna,
Idag raderas,
I denna torra, dammiga bråtehög.
På den plats där ett hjärta var,
Är barns tårar
Springer nerför ansiktet och faller ner i avgrunden
Svart från små ledares blindhet,
Av marschallerna som sitter i gyllene stolar som
Döda barn med ett tjockt finger, fullt av ringar
Siktar på attacken.