spår i snö
utan färdriktining.
Men ett rönnbärsträd
i dungen
visar vägen till ett
ödehus.
I fönstret svarta gardiner
av natthimlens
stjärnor.
En fotogenlampa hänger,
den flämtar.
Kanske den känner
att den är
på väg att slockna.
Flämtningar
likt en varelses
dödsdans,
en hand
som vrider på
som för att
rädda den.
Någon som
tänt den.
Någon som suttit där
vid fönstret
hela natten
och tittat ut.
Tittar ut över världen
och tänkt
på allt vackert
som finns där ute.
Kanske suttit
där och gråtit
en skvätt,
känt av
den kalla vind som blåser
genom golv
väggar och tak
och in i ben och märg.
Eller bara suckat tyst,
blundat och känt
att våren är långt borta,
precis
som mänsklighetens
dysterkvist är.
Som en roddbåt
över sjö,
flyttfågelns sista farväl,
en strimma av hopp.
Eller bara en tanke
i ett huvud
var natt
månen
lyser över jorden.
f