Jag kräks. Allt som jag äter, sväljer, utan att blinka. Som ligger och jäser, kan inte brytas ned.
Jag kräks - den säck med grus som jag fyllt vartefter du kastat alla stenar i mitt ansikte.
Är det konstigt att jag glömt hur en rak rygg känns?
Kan du förstå ett par trötta ögon? Ögon som alldeles för länge har stirrat in i två svarta hål.
Finns där någon förklaring till alla dem rakblad som jag fortsätter rulla runt i? Alla dem eldar som jag dansar i?

Säg mig, hur långt är du villig att gå för att slippa dig själv?