Marcel Prousteftermiddag
på Kumlins kafé
i sjuttiotredje årets tidiga vår;
röster, ventilationsbrus, flaggsmatter utanför
i torgvinden
mellan administrationsbyggnaderna;
brottstycken av brottstycken fram och åter
i hörbarheten

Dagböckerna hemma i lägenheten
väntar på genomläsning, recitation,
inspelning;
solen gräll över torgets stenläggning;

kvinnoflockars skrattsalvor briserar
som skingrade småfågelflockar,
vilt flyende ut i samtliga håll,
gång på gång
eller som kristallglas som splittras
över hårda marmorgolv;
en chockartad munterhet, glimrande,
mitt i tiden,
men en del skratt är som hack i LP-skivor;
somliga samtal längs väggarna som svarta plöjen
uppför långsamma höjder

Speglingar i speglingar gömmer verkligheten,
men visst hör också dessa syner hemma
i verkligheten

Kaffet strilar ner i därför avpassade
evolutionsrör

Ingen noterar det,
men skuggorna kryper långsamt
över torget,
blir längre och smalare

Tjugotredje mars lyfter på hatten
och vidimerar dessa anteckningar
från Kafé Kumlins innersta hörn

Jag tillhör det som pågår

Alla går och bär på sina könstillhörigheter
- jag också

Jag har gått i dessa gator
sedan femtiotalet,
och särskilt i 60- och 70-talen,
men nu vistas jag i en efterkonstruktion,
en sublimering, ett tillrättaläggande,
nog så påtagligt

Jag lyssnar på den jag var,
med dagens öronblick,
förbi alla baklås
i sjuttiotreåringsnarrativets färgskala
och de dödas påpekanden