Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Elisabeth, ett element att värma sig vid

 

Mitt liv är som en omöjlig konstant 45 graders uppförsbacke i styv kuling med hagelskurar.
Att brygga några koppar kaffe kräver en mycket stor ansträngning, men annars är det bara bra.
Man måste tänka positivt och inte klaga för minsta lilla motgång för annars så blir man inte älskad och accepterad, omtyckt och hyllad, utan man blir bara övergiven och bortglömd, sittandes i sin lägenhet stirrandes in i en evigheters monoton vägg av ingenting.

Kall ravioli på burk lättar i alla fall upp humöret och jämfört med människorna i Mariupol så har man det riktigt lysande komfortabelt och bekvämt. Nästan hela mitt jävla liv har varit en fasansfull och fullständigt meningslös katastrofal skithög av psyksjuka fiaskon och totala misslyckanden, men inte har jag klagat ty jag är ju en stolt och vacker redbar man.
Så upp med hakan och sudda bort er sura min, det ska vara gott att leva för Guds skull.

Det helvetiska och infernaliska i tillvarons labyrint danar och fostrar människan till att bli en krigare i kärlekens och sanningens tjänst.
Här på avdelningen råder det en skön och fullkomlig och förträfflig uppgivenhet ja snudd på likgiltighet och apati. Sjuksköterskan har en läcker kropp och maten är punktligt serverad vilket skapar struktur i ett annars snurrande kaos allt och inget, hit och dit och in och ut.

Livet blir vad man gör det till predikar Doktor Sven Strong och man vill bara dansa med honom och vara lycklig i ett härligt sus och dus. Pappa slog mig ofta när jag var ett vrångt och bångstyrigt barn, vilket bara gjorde mig gott. Mamma gick på rödvin och stesolid och satt mest i ett hörn och såg förbannat dum ut.
Hon åkte också på stryk. Min lillasyster försökte begå självmord när hon var 8 år gammal och jag vårdade henne som en stackars trasig fågelunge i mina kupade händer. Jag älskar henne så att det gör ont.

En dag fick jag nog och brände ned villan vilket var en underbar upplevelse. Vi hamnade i varsitt dysfunktionellt fosterhem med sexuella övergrepp. Jag började med heroin när jag var 14 år gammal och ett magnifikt kriminellt liv som var den bästa tiden i mitt liv. Lillsyrran begick självmord när hon var 13 år gammal. Idag så är jag 57 år fyllda och det så kallade livet här på den rättspsykiatriska kliniken rullar på dag för dag. Jag har absolut ingenting att komma ut till i det perfekta samhället. Skötaren Elisabeth är lugn, snäll och klok, ett element att värma sig vid.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 72 gånger
Publicerad 2022-03-28 16:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP