Elisabeth, ett element att värma sig vid
Mitt liv är som en omöjlig konstant 45 graders uppförsbacke i styv kuling med hagelskurar. Kall ravioli på burk lättar i alla fall upp humöret och jämfört med människorna i Mariupol så har man det riktigt lysande komfortabelt och bekvämt. Nästan hela mitt jävla liv har varit en fasansfull och fullständigt meningslös katastrofal skithög av psyksjuka fiaskon och totala misslyckanden, men inte har jag klagat ty jag är ju en stolt och vacker redbar man. Det helvetiska och infernaliska i tillvarons labyrint danar och fostrar människan till att bli en krigare i kärlekens och sanningens tjänst. Livet blir vad man gör det till predikar Doktor Sven Strong och man vill bara dansa med honom och vara lycklig i ett härligt sus och dus. Pappa slog mig ofta när jag var ett vrångt och bångstyrigt barn, vilket bara gjorde mig gott. Mamma gick på rödvin och stesolid och satt mest i ett hörn och såg förbannat dum ut. En dag fick jag nog och brände ned villan vilket var en underbar upplevelse. Vi hamnade i varsitt dysfunktionellt fosterhem med sexuella övergrepp. Jag började med heroin när jag var 14 år gammal och ett magnifikt kriminellt liv som var den bästa tiden i mitt liv. Lillsyrran begick självmord när hon var 13 år gammal. Idag så är jag 57 år fyllda och det så kallade livet här på den rättspsykiatriska kliniken rullar på dag för dag. Jag har absolut ingenting att komma ut till i det perfekta samhället. Skötaren Elisabeth är lugn, snäll och klok, ett element att värma sig vid.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
Läst 72 gånger Publicerad 2022-03-28 16:29 |
Nästa text
Föregående Johan Bergstjärna |