Jag är stel
som en pinne.
Krampaktigt kämpar jag
emot.
När som helst
kunde jag brytas itu.
Om jag inte passar mig.

Om jag inte passar mig nu
tar någon annan över
mitt liv.
Mina åtaganden.
Mitt ego.

Men mitt ego är inte jag
i dess djupaste form.
Själens längtan
skriker efter näring,
trånar
efter uppmärksamhet,
ber om mitt förtroende.

Men mitt förtroende
är någon annanstans.
Jag ska bli störst
bäst och vackrast.
Det har jag lärt mig
nån gång.

Nån gång
ska varje atom av mig
vara förverkligad.

Så förverkligad
att jag skulle ha missat
verkligheten längs vägen.
Var det verkligen värt
en uppoffring
av den digniteten?