Även när snön fortfarande levde.
Jag känner vårens andetag.
Hyperventilerande verklighet blomstrar
ur ödets händer.
Vita skuggor förgyller tystnaden.
När det mesta av stunden är nu.
Samlar ihop mardrömmar av tvångsmässigt beteende.
Lägger den i klippblockens famn.
Återigen jag drivs bort bland stadens grus.
Återfår balansen mellan nu och då.
Bredvid min egen fasad jag gömmer mig.
Letar bland gyllene krusbär.
Löften om sena nätter.
Önskan som för oss närmre.
Vilar någonstans i lagunens kvicksand.
Men då jag ser det vita, svävar som maskrosfrön.
Jag känner på mig.
Att vintern kommer igen.
Fastän inte än.
Först våtslipar jag min körsbärsblom.
När den rätta stunden är kommen.
Återvänder jag.
Till att bli.
Den första snön.