det är när tystnaden är här, 

det gula växer till en ocean av 

knivskarp längtan till oss. Inatt 

finns det inga gula rosor att begrava, 

iklär mig spökena, färgar de i toner 

av det gula. Pryder dem i täljda stycken 

likt en krans över huvudet, firar vårat

minne genom bilder av vår kärlek , 

upphetsningen, sköna sköna, hjärtat 

som sväller, det bitterljuva onda, tårarna 

i lyckan oändlighet av kransar gula, 

mitt slags svek. Hjärna eller hjärta 

mamma, pappa han som aldrig kunde leva utan 

mig. Min sjuka bror min innersta skada 

inatt målar vi över paletten stryker färgen över 

svärtans kladdiga palett de mörka tonernas 

förvridna sorger. De mörka tonernas galenskap 

i mig räcker dig min pensel skaftet kniven 

du klär av mig alla mina kläder stora djupa 

tag om höfterna svanken lyfter jag och i den

gula målarfärgen flyter kroppen över hela 

skadan. Skälver vid orgasmerna som enbart 

du har kunnat sanningsenligt skapa till en 

sinnlighet utanför de mänskligaste skalorna,