Jag går mellan stugorna
en evig vandring fram och tillbaka.
Min erfarna stuga har fått nytt liv
men ändå med samma sorg,
som håller mig kvar i alla byggfel och brister,
där tiden stått still.

I ensamheten ser jag mig själv
och gamla minnen från när
jag inte ens ägde kläderna jag döptes i.
Där vid mormors vik gick jag ner i vattnet,
för att gå under.

Mycket har hunnit hända och jag tror inte längre
att jag har fått se mitt verkliga hem.
Jag dröjer mig kvar, vid tanken.