Det som igår uppbar dem
ska idag söndra.
För även berg kan falla samman
när jättar vredgas.

Nu vaknar de under stenrös och block,
väckta av vidunderliga jordbasuner och eldpukor.
Mistlurar från daldjupen
spelar för döva öron.

Obönhörligt sveper storm
genom blodröda stammar.
Ur himlafästet faller vinglösa gudar.
En undergångens timma är slagen.

Svarta torn penetrerar
alltets utposter.
Deras beckmörka mantlar
tränger ut de sista ljusen.

Men i all svärta börjar snart gnistor slå.
Glöd från sömndruckna bål blinkar till och tar form på nytt.
Bortglömda toner ringer ut; jättars skymning.
Nu tystnar domedagssången.

Askkroppar stiger upp ur myllan.
Våldsamt dansar de sig fria ur likstoftet.
Med utsträckta händer tillber de åter luftens andar.
De lättar och lyfter från marken.

Tyngdlöst flyter gudarna i stigande bana.
Deras hängande fingertoppar fuktas av gråtmilda moln;
skuggtäcken över milsvida kratrar.
Där växer redan morgondagens mossa.