Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Det var länge sedan jag skrev något så jag lät fingrarna vandra fritt på tangentbordet ikväll. Försökte hitta ett eget tonläge och vem vet, det kanske är en bra början på ett bokmanus? Lämna gärna synpunkter,/tips!


Instängd

Det var framförallt den totala tystnaden som kallade mig, jag vet ej varför. Jag vaknade helt enkelt till avsaknaden av fåglars sång genom mitt öppna sovrumsfönster. Till skillnad mot igår afton dansade ej heller gardinerna för den lätta sommarvinden utan hängde som om de var tyngda av stundens allvar. Ett allvar som då lyckligtvis eller olyckligtvis gick mig förbi.
Omsluten av den tillfälliga okunskapens mantel satte jag mig istället upp och sträckte ut min trötta kropp mot ingenstans. Smaken av igår var allestädes närvarande och jag lät mina tankar vandra fritt för ett ögonblick.
Därefter valde jag nog förhoppningsvis omedvetet att skänka kläder som jag igår ansåg vara ämnade för tvättmaskinen förnyat förtroende.
Dock var strumporna bortom all räddning så jag fick gå barfota nedför den gamla knarrande trätrappan vilket påminde mig om att jag borde städa en smula, om inte mer.
Jag kliade min skäggiga kind samtidigt som jag styrde kosan mot kaffebryggaren som väntade mig likt en gammal vän från förr. Tog ett filter från från hållaren på väggen , placerade det i den kanske inte så rena bryggaren och öppnade burken med kaffepulver. Drog in dofterna som sökte sig fram till min själ innan jag skopade upp pulvret. Kranen fräste åt mig men fyllde ändå kannan med vatten nog för att fylla bryggaren och bryggaren.
Till min förvåning så startade bryggaren ej när jag slog på den, provade att slå av och på den flera gånger utan att utfallet bättrades. Således drog jag slutsatsen att proppen traditionsenligt gått hädan, därför begav jag mig mot proppskåpet intill bergvärmepumpen.
Ljusknappen i det fönsterlösa rummet visade samma intresse för funktion som kaffebryggaren så jag tvingades känna mig fram , lyckligtvis är automatsäkringar visuella bortom de traditionella, ingen säkring var utlöst, alla pekade mot taket. Vilket gjorde mig bortom förvirrad, strömmen brukade trots allt fungera.
Med ett bruk av ord som ej skulle vinna särskilt många människors gillande slängde jag igen dörren och gick till ytterdörren för att se ifall omvärlden kunde skänka mig någon sorts kunskap.
Förvisso kändes luften mer än stilla när jag klev ned från trappan och ut på gruset men det som ändå påverkade mig mest var den absoluta tystnaden, som boendes utmed en genomfartsled är ett bakgrundsbrus av fordon vardag. Jag kände knappt gruset mot mina bara fötter när jag nyfiken gick runt husknuten för att se bort mot korsningen som bryter 49:an. Ty av trafiksituationen på framfartsvägen gick det ej att dra några slutsatser för även på en bra dag kan man där som regel ej räkna mer än dussinet bilar.
Bortom tystnaden så fick jag där min andra indikation på att något ej stod rätt till. Bilköer så långt ögat kunde nå. Men bara i riktning från Tibro. E ty blott indikationer utan svar var till föga hjälp så jag tog fram mobilen för att se ifall det gick att läsa något online. Vilket självklart visade sig vara lönlöst – ingen täckning. Något väldigt avvikande då jag som regel alltid brukade kunna surfa utan några som helst problem. Således något konfys men ändå vetgirig gick jag in i hallen, slängde mobilen på en hylla och hoppade i ett par gamla pisstofflor innan jag gick ut igen. Denna gång gick jag ned genom trädgården mot maskinhallen för att där bakom se väg 49.
Allting var fortsatt vindstilla, på matkällarens ventil satt en fågel, tror det var en skata. Den verkade vilsen när den prövande lyfte på vingarna.
Fasadflaggan intill maskinhallens dörr hängde trött likt en disktrasa noterade jag när jag gick förbi. Mer förvånansvärt är att jag situationen till trots tog mig tid att reflektera över att gräset intill maskinhallen behövde klippas.
Leende gick jag vidare genom den lilla dungen som skiljde gården mot väg 49. Någonstans i bakgrunden hörde jag ett prassel som sakta tynade bort, jag måste stört någon av dungens mindre hyresgäster.
Det första jag såg när jag klivit ut från dungen var en bil med kluven motor eller rättare sagt halva fronten av en gammal v70, avklippt rakt över motorn, skild från resten av bilen.




Prosa (Roman) av Skaldafnord VIP
Läst 112 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-04-29 20:03



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Skaldafnord VIP