Du sover i den djupa skymningsskogen, går runt bland de älgar och rådjur du själv dödat, de som blev till mat för oss. Ni hälsar varandra med en bugning ty att jaga för mat är en särskild sorts död så som det alltid har varit i naturen.

Nu är det tid för eld och för sång. Våren kräver sitt och knoppar brister.

Vi åkte för att lyssna på sången från manskören ledd av den lilla ryska kvinnan du och jag. Sedan åkte vi hem för att äta nässelsoppa med ägghalvor i på Meteorvägen. Då som först var det vår på riktigt.

Nu finns inte längre Meteorvägen för oss, det blir ingen mer manskör och ingen mer nässelsoppa med ägghalvor.

Våren kräver fortfarande sin tid och knoppar brister och jag vet inte om du kan vakna en stund ur skymningslandet och ännu ana naturens skönhet och den vackra sången ledd av den lilla ryskan.

Kanske ses vi där Pappa?