Var jag går
marscherar ett par objudna medvandrare
vid min sida;
två svarta, feta figurer,
en sjua och en trea

De ser ut som seriefigurer,
beter sig som påtända pundare
som jag inte blir av med

Jag vet vad de är för gynnare!

De försöker hålla räfst,
hålla räkning,
men de är bara siffror, tänker jag

”Ni är bara siffror!”,
ropar jag till dem

De rycker till, ryggar,
men fortsätter gå bredvid mig

De har all möda att skuggcykla
bredvid mig i dikesrenen
runt Uppsa kulle
och skeppssättningen vid Lid;
stora, bökiga, svettiga, gummiartade siffror;
en 7:a och en 3:a

De är med mig överallt

När jag sover ligger de på trasmattan
på golvet
nedanför min säng, snarkar och fiser;
jävla hummernummer!

Jag kommer hem med dem i släptåg
efter 52 km MTB-cykling 1 maj,
duschar, sveper en liter proteindrink
och lägger mig utanpå
under min tunga djupblå indiska filt
och lyssnar till Shivkumar Sharma
och hans santoor i Raga Purya Dhanashri

Siffrorna står och hänger i dörröppningen,
tvekar

”Ni är bara siffror!”, snäser jag åt dem,
sluter ögonen, knäpper händerna på magen
och njuter musiken

De är som livvakter!
Så länge jag lever
måste de svara upp, motsvara

I år är de en 7:a och en 3:a,
fast de är bara siffror, tomma symboler,
som kan ta sig i arslet,
dagen lång