Fångad av skuggor,
djupt ner i ökenhavet.
De sista sandkornen
rinner ur mina händer.
Med dem tar färgen slut.
Ljuset dränks av dimhöljda klot.
Jordskreden förvandlar resterna till stoft.

Retinans drömska mosaik,
spelar upp förspillda ögonblick;
bitterljuv hemlängtan.
De ebbar ut med en
sista skrovlig suck.
Så ljus min dag.
Så tyst min tanke.

Tanken stannar kvar vid henne,
hon vars blod jag drunknade i.
Ansiktet förvrids av minnessvärta.
Bara själseld och längtan finns kvar;
flätade kastanjer, långa, lena fingrar och knottrig hud.
En gång var hon alltet.
Kvinnan från dalgången.