Jag visste inte att jag väntade
på barnet i grottan vid Ganges
Med skälvande strängar fick dilrouban
sjunga bäst den kunde
Vattnet rann som en väldig stråke
och den förtrollade musiken
var befruktad av tystnad

Det var en stillhet som dolde
sin förunderliga färg
som gömde sig kring allt
som fick virvla fram genom åren

Långt senare vet jag att hopp och tro
döljer sig någonstans på djupet
Jag sänker min bedjan ned
i mörkret och känner mig ana
ett svagt ljus långt nedom bortom
och ovanför