Min tvåsamhet är en kluvenhet,
är en tillflykt och en avsägelse,
ett från inuti ett till,
ett till på fråns blanka yta

Min tvåsamhet är en ofärdighet,
ett janusansikte,
ett förnekande i ett bejakande,
något rungande i tystnaden

Min tvåsamhet är ett avrivet
och ett hopfäst,
bådorna i skärgårdshavet,
tröstande ordklanger långt ute i försentheten

Det påbörjade ligger och pyr
där jag inte finns, ligger och jäser
hos dimstråksälgarna
långt under min långfärdsblick,
i livsutrymmets mellangärden
som rusar förbi kupéfönstret

Rälsen rullar ut tunga tankar
i nerslitna tågsätt

Min närvaro ligger och möglar nånstans
när jag backar ur den,
avlägsnar mig
till en annan verklighetsbasering
genom gränsland belupet med ryckig sömn
och svårtydda känslolägen,
vartefter orterna ropar sina tillnamn;
Jörn, Vindeln, Vännäs

Ingenstans finns det färdiga,
det solklara, det nermörka;
jag är pendeln
jag är dess rörelse,
jag är dess ytterlägen,
fångad i en rörelse
som geografi och kropp spelar
i gamla ordet hän, hädan,
gamla ordet dän, dädan
när jag letar efter belägg
för mina påståenden,
och bromsbeläggen frändoftar
längs banvallens flockar av rallarrosor
i släpljusens stambanestationeringar

Fåfängt reser jag mig, tar mig an,
mitt i resandets riktade åt och till,
tills tidsförloppets låga sol glimmar förföriskt
genom torra skogar, över vida myrar
med grus i ögonen,
och orden hänger som näthinnor
över synfälten,
vart och ett bidragande till någon slags uttrycklighet,
någons slags uttrycklighet,
tills uttalen står och svänger och svajar,
kränger och studsar,
och fåglar skränar vid illaluktande sopstationer,
oljud och plötslig stank genom ventilationen

Åren retirerar in i garderoberna,
trängs med dagar
som ännu inte kommit på tal
bland reservminnen som jobbar som timanställda
med Dylans ord i öronen;
”...just do what you think you should do...”

Jag reser mig tvärt från kaffekoppen
och går genom rummen
fram till svunnet som står på tur;
ordflätor ur dagarnas skum,
på upphällningen
i glappet mellan orosanmälningar
och trubbigt våld,
här,
mellan blyertsen och pappersytan,
där allt går förlorat,
bokstav för bokstav, ord för ord,
ut i det påstådda