Här sitter jag still på min ändalykt
och tittar på hockeyfinalen.
Jag borde ju fladdra som fågeln i flykt
och gala som näktergalen,
men jag sitter orörlig, bunden och stum
och stirrar på TV:n i mörklagt rum.
Det är något svaj på moralen.

Det är något skumt med min självkritik.
Jag borde ju se mig som möjlig
att njuta av vårkvällens fågelmusik
och inte bete mig som löjlig.
Men hockeyfinalen är viktigast nu
och handen på hjärtat; jag gissar ju,
att även moralen är böjlig.