En krusning
far över dammens yta klar

Det knäpper och knakar
i gistna träden där i kring
som åldrade och vackra
bildar ring

På minnesplatsens sten
med segerkrans
syns en ärorik inskription
Nedtecknad av en syster
i kärleksfull ton
Och i graniten en bronsstaty
gjuten
Föreställande en för tiden
prominent person

Vi slår oss ner på bänken
efter att ha passerat den lilla bron
Och ser oss ikring
I denna vackra gamla park

När något över krusad yta syns
kika upp
Ett huvud med kropp men utan ben
Som blänker ikapp med solens sken
och slingrar sig smidigt och blixtsnabbt

På väg över ytan och upp mellan
stenar och vass på land

Du bryter tystnaden
pekar och tar min hand
Så också jag med en rysning
ska se hur ormen i paradiset
bryter stillheten och tar sig i land