När humor blev ett skällsord och var komiker blev stäckt
Som tordes dra en vits som  var "politiskt inkorrekt"
När det blev fult att skämta ens om någons dialekt
Men dokusåpor ansågs vara lagom fräscht och fräckt
Då slog jag av min TV som var högljudd, lömsk och gäll
Allt för att slippa Robinson och Paradise Hotel
Trots dumburken var avstängd kom där samma rallarsving
Från vrålande rubriker med en text om ingenting

*

När ljuset skymde sikten och när diset var för klent
För att man skulle haja att klimatet var gement
När vackra ord blev tolkade som något illa ment
Och trender vräkte undan allt som inte var obscent
Då var det lätt att krypa in i ett förslutet skal
Och älta gamla ynkligheter och förväxta kval
Och kuvad eller inte, samma smörja når envar
Men de som ej drar nytta av det står med rumpan bar

*

När sista ciggen släcktes och när filtret blott fanns kvar
Och frosten från en ungdomstid igenom märgen skar
När tillvaron var skämd och stank liksom en pissoar
Av livet; detta slöseri med tid sen många dar
Då slogs man väl av tanken att man borde lägga ner
Och kvävas i en viskning för att aldrig tala mer
Men fåfängan att skriva om det liv man tvingats på
Får en att kräla vidare ty knappast kan man gå


* * *

Och här finns Ola Magnells sång Vällingklockan -  ifall man vill ha en melodi till min text...