Amber Heard, Johnny Depp, andra människors liv som inte angår mig, andra människors liv som faktiskt angår mig. som jag ser på YouTube tillbakalutad i min fåtölj, den tragikomiska rättegången där det framkommer att Johnny Depp kört upp en vinflaska i underlivet på Amber Heard, där han i ett MDMA-rus skrivit med blod på väggarna för henne att läsa i lyxvillan på Bahamas. och det är inte utan en viss tillfredställelse som jag beskådar detta spektakel till relation. på något sätt uppstår en utjämning, avgrunden mellan mig och dessa vackra och berömda människor krymper ihop en aning,
och de framstår mer än någonsin som människor. allting skalas av, stjärnstatusen, auran som omger dessa människor under normala omständigheter vittrar sönder, slipas ned framför mina ögon i takt med att korsförhören fortskrider. alla snaskiga detaljer som avslöjas. raseriutbrotten, ett nervsammanbrott och en flaska vin till frukost. frustrationen hos Amber och Johnny över att aldrig kunna möta varandra även om de älskar varandra passionerat, den ödesdigra klyftan mellan dem som aldrig kan överbryggas hur mycket glas som än krossas, eller hur många flaskor dyrt vin, tabletter och kokain som än konsumeras. det är kärlekens eviga problem, och jag kommer ihåg ett citat från Strindberg: ”Man och kvinna äro två parallella linjer, och det ligger i parallella linjers natur, att de aldrig mötas”. och det känns som om cirkusen som utspelas inför mina ögon vid den livesända rättegången är själva personifikationen av detta citat. och det föresvävar mig att de allra flesta av oss har en eller en annan version av Johnny Depp eller Amber Heard inom oss. de finns där på botten av själva även om vi försöker lägga locket på, gömma undan det för dagsljuset och omvärldens blickar, men vi kan aldrig helt göra oss av med dem. de flyter i blodet som en latent sjukdom, en latent mänsklighet där alla gränser korsas, där värdigheten ligger kvar som ett ömsat skinn i farstun till de andra rummen. våra fördolda rum som aldrig besöks av mer än ett fåtal människor i livet, rummen där vi är små och hjälplösa, vansinniga och gränslösa. jag ser en version av mig själv när jag ser Johnny Depp på rättegången, och den må vara något förstärkt och förvrängd, med den är där. och jag ser en version av någon av mina gamla tjejer när jag ser Amber Heard. och jag förnimmer den vilda otyglade passionen som förvandlas till en avgrund av ångest, och sorg, och kamp. jag vågar inte tänka på bakfyllorna i denna cirkus till relation. missbruket, tabletterna snefyllorna. att vakna upp i rum där möblerna är förstörda, att vakna upp i ett stinkande sovrum där Amber Heard har skitit i sängen bredvid mig. den makabra bakfylleångesten som varar i flera dagar. jag är glad att jag slipper. jag mår oförskämt bra av att konstatera att jag inte befinner mig i deras skor. men Amber och Johnny är oss själva drivna till en ytterlighet, människan utslängd i ett metafysiskt vakuum där bara kärleken är det som räddar oss från avgrunden. men vad räddar oss då när kärleken går åt helvete? detta är baksidan av passionen och kärleken, detta är baksidan av den ständiga romantiken vilken omger kärlekens idé som sötsliskig sockervadd. Amber Heards och Johnny Depps livesända utsagor om sitt förhållande är den ultrarealistiska versionen av Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. men i den här versionen så är det tabletter, sprit och psykologer som är den slutgiltiga hållplatsen vid relationens ände. kvar finns känslan av att befinna sig i en återvändsgränd, den gnagande förnimmelsen av att allt är cykler, om än olika sinsemellan i livslängd och kvalitet. jag älskar det jag ser framför mig på teven därför att det inte slutar med rosaskimrande Hollywood slisk. jag älskar det därför att det inte är ännu en meningslös och romantisk berättelse om kärlekens heliga förtjänster. och för att det inte är ännu en melankolisk och sorgsen dikt om uppbrott där verklighetens vassa kanter har slipas ner. jag älskar att det inte är inkapslat i sockersöta eufemismer och diabetsinducerande ädelmod. ibland är vi bara skräp, och blod och tårar. ibland består morgonen i att vakna upp bredvid Amber Heards skit. och då återstår bara benzo, imovane och cipramil, eller ännu mera sprit och vin, också naturligtvis alla timmar hos en dyr psykolog där vi är som en låda med trasiga delar i för psykologen att sätta ihop till en människa. dock kanske utsvävningarna för de flesta av oss inte är i nivå med det som framgår av det här livesända spektaklet. man kan säga att Johnny Depps och Amber Heards förhållande är som en spegel av nattsvart mörker som återkastar en något ljusare version av oss själva. men ingen av oss är några unika snöflingor, stundvis är vi skräp utan värdighet, galenskap utan gränser. så tack Johnny och Amber för denna vackra men brutala realism som är något av det bästa jag sett på teve på många år!