Någorlunda på rätt väg.
Igenom himmelska snår
och toviga stjärnor.
Drömmar förökar sig i nattens motvind.
Det som kom att falla i glömska,
de brända tårarna.
Annars så långt bort att nära ändå så
mycket tryggare.
En dikt skriven i sängen.
Där svart text mot vit skärm är sina
egna kontraster.
Vilar och söker min egna närhet.
Knappt lergöken gör sig påmind.
De stunder av ilning under huden,
samma andetag smekning så mycket
mer kännbar.
Även om jag förstår.
Det inte slutar här.
Är vi iallafall på väg.
Sträcker på mig.
Bär huvudet högt.
Ser ner på mina fötter av sterlingsilver.
De som fört mig hit.
Vecklar ut min evighet.
Isande lycka tornar upp sig.
Bakom varje litet strå.
En vilja att återfå känslan.
Som följt med mig några dagar.
Du vet vad jag menar.
Så jag behöver inte förklara.
Före tiden.
Efter världen.
Allt däremellan.
Frestande lockande förförelse.