Regnet en stilla bild
Marinblåa flortunna hängen
har skurit himlen i strimlor

Du vaknar under sängkammarhimlen
Bakom Stigbergsgaraget samlar jag det genomlysta i ditt ansikte
och det blåa
När du går räcker det med att jag ser upp
för att se ditt ansikte i molnformationerna

Rosorna pulserar rödsvullna i en vas på köksbordet
Fingrarna såriga
Du ber mig lägga mig ner och andas
Luften växer till något oändligt
Inte främmande utan bara onåbart
Jag säger att det är svårt

Mina dagar växer mot den sotiga himlen
Vi staplar dem tillsammans som legoklossar
Vissa är gröna som basilikabladen i din mammas fönster
Andra svarta, och då skrattar vi inte

Ditt leende har blivit alltmer sällsynt
Som nattfjärilar
Jag sitter i mörkret på sängkanten med fingrarna slutna om håven

Du och jag skär oss fram till linjerna av en sommar
Sovrummet är vackert men kvavt
Det är för kvavt säger du
Stålögon och järnhand
Rör mig inte det är för varmt

Klipporna är hala och luktar tång
Jag ser mot vattnets blanksvarta yta
Omöjligt att se ringar i vattnet
eller mynt på botten

Vi ligger på den svarta ängen
Sand i ditt hår
Din hud sandfärgat
Och i maten vi äter små knastrande korn

Du river upp en glipa längs min vänstra handled
Jag hör havet ständigt brusa
Som du en gång förgäves försökte fånga på film
I den svala skuggan av gotska sandöns dynor sprang du omkring
och grät förtvivlat över det månbelysta vattnet

Skärseldens kritvita
Solen lyser rakt in
Du säger ingenting
men jag kan känna på dina händer
att du lämnar mig nu