Som vore hon inkapslad i sin egen värld, du vet den där inre känslan av att vara själv, ändå en i mängden av andra. Då hon vilar i sig själv, känns inte det där ensamhetens tåg som om det har en hållplats på ens egen linje. Det löper istället parallellt med den värld hon själv lever i. Det är förstås så att fragment av allas vår verklighet förmår att då och då tränga in i hennes egen. Som en ballong som i uppblåst tillstånd seglar omkring i luften och ibland bågnar den. Först är det som om ytan går inåt i sakta mak och så lyckas verkligheten tränga sig genom det där äggets tunna skal och så återtar ytan sin utspända form igen. Om verkligheten just då bjuder lena och mjuka budskap, som en sorts skön musik, då kan hon känna dess välkomnande famn och som yra. Men är det som stick av nålar eller knivar, vilka då förmår skaka om hennes värld. Då är det litet som att hon funderar på att begå ett litet självmord av ren hopplöshet och utmattning. Då svävar hon omkring i ett moln av lidande och medlidande. Sedan går dagen och kvällen, natten kommer med den dominerande sömnen och hennes egna drömmar, scenerier, färger och känslor. När morgonen åter gryr, oavsett temperatur och väder utomhus, har lugnet fått henne på rätt köl igen, efter att ha likt ett skepp som kapsejsat i oroliga vågor på ett upprört hav.