Skriver med brinnande klor.
Det som sedan kom att bli
den vita kobrans andedräkt.
Flyger över havets gyllene skogar.
Blottar sina vassa tänder.
Drömmar filtreras bort i natten.
Gråtandes vid vägkantens rosa lupiner.
Hur den närmar sig, viljelöst, orkeslöst, svart.
Om än svag viskning du underbara.
Försöker bara vara.
En röst så uppenbart darrande.
Försvinner någonstans vid resans vingklippta slut.
Blundar när lugnet äntligen kommer.
Stressen inte segrar över alabaster hingstarna.
Men den inre vargflocken ständigt ylar.
Medvetet eller inte.
Nykter självransakan i flortunna regndroppar.
När städer återfår balansen.
När istapparna kittlar.
Vädurar betar i stjärnhimlen.
Jag tittar på.
När världen lever.