I två strikta led framför klassrumsdörren.
Inget hängande och slängande. Sedan gick
det bra att gå in och ställa sig vid sin pulpet.
Man att sätta sig direkt var ingalunda att
tänka på. Först när klassföreståndaren gett
klartecken kunde detta ske. Och naturligtvis
hade vi alla brått att öppna pulpetskivan,
ta fram aktuella läroböcker och sätta igång.
Tyvärr var ej heller detta görbart utan, i detta
fall fröken Adeles, uppmaning. Bums, sattes
böckerna tillbaka av de flesta. De som ej
följde tillrättavisningen fick stå upp utan
att få sätta sig på en stund.

Och alltsomoftast började skoldagen,
i detta fall hösttermin klass 2 1963, med
tramporgel och psalmsång. I varje fall tur
att vi inte behövde lära oss psalmverser
utantill som i den ännu äldre skolan. Nåt
nytt under solen hade i alla fall hänt och
hösten 1962 hade 9-årig obligatorisk
grundskola införts. Och förkunskapsprov
inför start av klass 1 hade samtliga
genomgått. Frågorna var ungefär av en
sån art att två bilder av grövre däck med ekrar
skulle jämföras. På de ena saknades en eller flera
ekrar. Hur många fanns då kvar?

Från gång till annan när psalmsång ljöd och
det var tidigt på dagen var koncentrationen bland
en del grabbar i klassen inte där den skulle.
Det hände bl.a annat mig själv, då jag förmodligen
gjorde nån ful gubbe och den snart 60-åriga fröken
Adele uppmärksammade tilltaget. Hon hade i alla fall
ett och annat grått här så jag antog henne snart vara
pensionsmässig. Jag var således hänvisad till den
omtalade ’skamvrån’ i ett hörn längst framme vid
katedern.
- Stå där och vet skäms, till han kommer på bättre tankar.

Nu råkade det sig i alla fall inte bättre än att jag
efter en 10 minuter, i smyg vände på huvet mot en
kompis i klassen och att han då gav ifrån sig ett flabb.
- Och du till andra skamvrån. Och ni står där resten av
timman. Sker detta otyg en gång till blir det anmärkning.
Kände efterhand en lättnad att inte behöva står där helt själv.

I ämnet svenska och välskrivning fick vi i klassen mer eller
mindre tävla mot varann. Varje bokstav motsvarade en siffra.
D eller E var synonymt med siffra 4 och 5. Den som var mest
effektiv och först hann bli klar med de 28 bokstäverna vann
tävlingen. Numer består ju alfabetet av 29 bokstäver. W räknas
som egen. För att kunna gå vidare måste man t.ex skriva ett
A4-ark fyllt med stora D och ett med lilla d. Godkände inte
fröken dessa bokstäver tvingades man skriva om. När jag
kom till gemenen d och hade fyllt mitt ark med vad jag tyckte
godtagbara bokstäver skakade Adele på huvet.
- Tror han jag kan godkänna dessa? Ser inte Erik att det regnar in.
Han ska teckna ner d i ett enda stycke utan att lyfta pennan från
pappret. Nu är han så god å gör om. Någon ny bokstav blir det
inte tal om i dag. I några av mina d:en uppstod en liten glipa
som hon pekade ut som ställen där det regnade in. Tyckte jag ju
vart petigt i överkant. Nu fick ju andra också liknande pekpinnar
men sättet hon hotade oss med att bli efter, kändes inte helt bra.

Och vid lunch kom det som småningom fick bägaren att rinna över.
Då kom den avskydda mannagrynsgröten med saftsås. Försökte äta
lite men kunde inte för mitt liv förstå varför man måste he i saftsås.
Och satt mest och rodde omkring med skeden. När de flesta av
tjugotalet elever i vår klass ätit, satt jag och fröken kvar.
- Vi ska lära oss äta upp all mat.
- Visst äter vi mannangrynsgröt hemma, men aldrig med saftsås.
- Nu är vi i skolmiljö och då lär vi oss äta upp maten. Och om inte han
behagar äta upp maten nu, kan jag sitta här hela rasten. Att bara
försöka räcker inte. Det ska vara rent på tallriken.
Efter många om och men blev det mesta, men inte allt ätet, men då
hade med råge hela rasten gått. Och fröken hotade som vanligt
med att hon nästa gång minsann på samma sätt skulle vaka över
att maten åts upp.

Nästa dag vägrade herrn att gå till skolan
och han skyllde på både feber och halsont.
- Är du febrig då? Ska hämta termometern,
sa mamma.
- Nja, kanske lite feber. Mest halsont, drog jag
till med.
- Nån feber har du knappast. 36,3 är ju bra.
Du har ju välskrivning på schemat idag. Det
brukar ju du gilla. Erik, vad är det som trycker?
Nåt är de. Det ser jag på dig.
- Det är fröken Adele. Hon hotade oss igår.
Och jag blev tvingad äta upp maten.
Efter en stunds förklarande, sa morsan:
- Nå, stanna hemma idag. Men nu är det jag
som ringer fröken.
Och efter den dagen blev det lite annan ton i skällan.
Bokstavstävlingen gick också bra, även om jag inte
vann den.

Men jag undrade länge vad morsan egentligen sagt:
- Inget speciellt. Jag bara undrade varför barnen
måste komma hem och uppleva skolmiljön betungande
med tvång och hot från fröken.