Poeten sitter ensam i hela världen med sin glödande poesi som föga värmer själen.
Att vara poet är ett straff för något man
gjorde fel i ett tidigare liv. Människornas avståndstagande känns som att slicka
asfalt. Hela sitt liv har poeten varit ensam
och hungrat efter äkta kärlek i en självklar
famn. Men kompromissernas tid är förbi
och hon har ju faktiskt Gud, katterna, poesin
och musiken. Att var mobbad, utfryst och ignorerad måste ju vara ett tecken på att
man har gjort något jävligt bra och kännbart.
Outhärdlig är poetens blixtrande sång, ett
ljus i den förhärskande sömnen, en källa till frihet.