Ingen dimension verkar vara allt i dig
Det kommer alltid en till havsarm som kommer därifrån
Ännu en bit av tidvattnet i varje översvämning
En evig lera av vulkaniska klagan

Du har varit den permanenta upptäcktens tydliga ansikte utåt
Det som kom fram så diskret fräscht
Förs på våren på solståndets vingar
Blek av den säkra elden mellan pärmarna

Du förde samman min tids vatten
Vi badade i dem svett av långa gester
Som tecknen på det förtrollade azurblå

Du var det ändlösa havet av dessa tysta begär
Brevet jag skrev om rök sett i brand
Vad nära dig är vatten och eld mellan fönstren.