Genom nätet silar ljuset
Några maskrosfjun klamrar sig fast på böljande brisen
hoprullad som drake pustar vinden nätet
fjunen sätter av i galopp över sommarens ängar
där rotar de sig, bereder väg för Vandraren
och breder ut en guldfärgad matta
som stryker balsam över hans såriga fötter

all vår början var svår
akterseglad av tiden står livet kvar
som något kvävande när andra
redan avlägsnat sig
fågelbo i bröstet
dagens plågor över bröstet borta
med lätthet från ena språket till
andra nakna data och fakta
huvudtonen på den första stavelsen
du och dina vänner
sand som rinner ut i sand

vad visste jag om sorgen..