Ett stort vattendrag rann genom den lilla staden. Varje vår växte den till en vårflod, men om sommaren torkade den nästan ut. Då låg stora stenar synliga på flodbädden. Alldeles intill denna flod låg ett rödmålat hus, liksom utkastad på sin tomt. Tomten var i vanliga fall välstädad, men var nu vildvuxen och ogräset började ta över.
I köket satt två personer nära varandra, vid det avlutade träbordet. Det var Erik och Beda, som satt vid köksfönstret. Fönsterglaset var inte lika välputsat som tidigare och allt i köket vittnade om att den kärleksfulla handen inte varit lika flitig, som förut.
De två som satt där var fortarande unga, trots de grå strån som gömde sig i håret. Eriks hår var brunt och rufsigt. Gestalten visade på en fysisk styrka, som var densamma som förut. Ögonen var urvattnat blå. Över Bedas ansikte låg ett lugn, det gick bara att ana det outsagda djupet därunder. En tjock blond fläta, hastigt ihopkommen, låg nedtyngd över ryggen.
Erik och Beda satt böjda över ett fotoalbum. Erik strök försiktigt med sina sträva fingar över fotona, som hade börjat få hundöron och här och där syntes fläckar av droppar på korten.
När de två satt böjda över albumet lyfte Beda huvudet och över hennes läppar passerade ett skälvande andetag. Han lade sin hand över hennes. Sorgen var idag ord- och tårlös. De satt där bredvid varandra inneslutna i sin tystnad och såg ut genom fönstret, såg dimman utanför.

Natten sänkte sig över det tysta huset, över köksbordet och de två och över ogräset som förde en segerrik kamp mot blommorna, som stod bland tistlarna i trädgården och över de torkade smörblommorna, som låg i tjocka lager på hyllan ovanför fönstret.
Det var de blommorna, som plockats av ett par barnahänder.

Beda reste sig och tände taklampan. Det varma ljuset lyste på trasmattan, som låg utbredd över de vitskurade golvtiljorna. Hon böjde sig ned och rörde varsamt vid mattans ränder och slingor. Hon var först tyst en stund, sedan sade hon de här var gossens skjorta och byxor, sedan brast lugnet hon lyfte upp mattan och vaggade den i sina armar.