Den sveper över våra hjässor,
en tung mörk mantel,
med insydda kedjor.
Beklädd av kolsvart sammet.
Huvan döljer ansiktet
och det vi ser blir en tolkning
av ovissheten.
Den skrämmer oss.

Jag blundar för att
se de strålar som givits mig,
ett ljus som
ingen kan ta ifrån mig.
Kanske är det nu
när alla behöver öppna
sin lucka i sitt bröst,
för att gemensamt stråla
samman och bli ett enda
klot av ljus.