de blå bergen reser sig som ryggfenan
på en slumrande drake ångande i solen

omringade av den urgamla jätten
lockar de sanka ängarna i skimrande luft

den nya dagen kom med pärlor i håret
vita stammar kastar långa skuggor
över sjöfågelbeströdda vatten
där sothönan bakom spikraka rör
ruvar sina ägg på en gungande risflotte

svärdsliljor sträcker sig mot slättlandssljuset
ur täcket av gula näckrosor och fjolårsgräs

på avstånd skränar skrattmåsar
efter en blå traktor på fältet
de river stora taggiga hål i stillheten

kungsörnen svävar över sitt vidsträckta revir
stolt brer han ut sitt stora vingspann
den skarpa blicken söker av fångstplatserna
försommaren är rik på vattensork och lekande gäddor

en knotig vildapel mäktigt draperad i vitt
sträcker sig varligt ut över lekvattnet
de gamla ståtliga björkarna reser sig i söder
mot den blå rymden där molntussar vandrar

de känns som ett stenkast från storstaden vid öret
ärofullt smyckad med vår stolthet det blå sidenbandet
där den gamla borgen tornar upp sig på sin gröna smaragd
naturens mäktiga under människors gärdesgårdar och tun

ännu bedövad av vårblomningen i Sörön
möts jag av slättens långsträckta rapsfält
likt ändlösa mattor av guld möter de himlen
på vägen mot Katrinelunds utsökta gösmenyer

Närke är min egen juvel i jordkretsens diadem