Jag var ung. Jag behövde någon att se upp till, en ledstjärna och förebild. Jante pumpade i mitt blod och mitt mindervärdeskomplex var monumentalt. Ulf Lundell var hjälten som satt inne med alla svar och vars musik dånade i mina högtalare. Jag har ju insett att jag var psykiskt sjuk när jag vallfärdade till hans konserter övertygad om att jag i hans närhet skulle få uppleva ett mirakel: Ulf Lundell, Ulf Lundell, ULF LUNDELL för Guds skull!!

Ulf Lundell och lilla hopplösa, smått imbecilla och fullständigt meningslösa jag i den allvarliga psyksjukdom som jag inte var medveten om. Lundell har gjort många bra låtar. Dock så har han ibland varit dålig på att leva som han lär i texterna. Jag läste att han vill bli av med "Ulf Lundell", den image av sig själv som han har skapat, och nu sitter han isolerad i ett hus på Österlen. När jag såg dokumentären på SVT för något år sen så tyckte jag synd om honom.

Vad spelar det för roll om du har gjort 40 skivor och skrivit 20 böcker om du knappt har några vänner? Vad spelar det för roll om du har en artist och idol som du avgudar när din självkänsla är alarmerande låg? Varför ska jag sätta Ulf Lundell på en piedestal som inte kan ta hand om sig själv och sitt liv? Varför sökte inte karln hjälp för så mycket länge sedan?

Vad spelar det för roll om man har 100 miljoner på sitt bankkonto när det inte går att köpa kärlek, frid och fröjd? Vad spelar det för roll om man sjunger och skriver ut sina ideal och drömmar när man inte klarar av att leva upp till dem? När jag var ung så var jag som förhäxad och besatt av hans musik och hans romaner, han var min ställföreträdande hjälte i vars närhet allting skulle lossna för mig där jag satt som gjuten i den grymma depressionens och gränspsykosens betong. Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo. Jag trivs bäst på sluten avdelning, nära min psykiater vill jag bo. Släpp ut dig själv i friheten Ulf Lundell.