Sakta. Stilla. Nu.
Samma som gårdagen.
Fast lite bättre.
De som trott sig veta.
Inte visste.
Jag som inte visste.
Ändå tror mig veta.
Vadar i silkeslen beröring.
Iallafall önskar.
Om inte tonerna av idag
ännu porlar tätt intill.
Stockholms nattliv ännu
inte pulserar i stadens ådror.
Väcker något, jag vill kalla magiskt,
inom mig.
Honungslen jag känner mig.
Som nyutsprungen vildros
med doft av oskuldsfull gryning.
Men även drömmar barfota vandrar.
På våran äng.
Nyplockad vishet sprider sig i vinden som
maskrosfrön.
Blundar och låter mig färdas.
Över vackraste ögonblick.
Det som fortfarande formar livet.
Lämnar stressens kokonger vars värddjur
dräneras på tid.
Vänder mig om.
Finns. Existerar. Är.
Förgätmigej tornar upp sig.
Bakom varje litet andetag.
Hör mig själv säga:
När orden kommer tillbaka,
jag viskar de skatter,
dikten jag vill ge dig,
varje dag,
tills dess,
nattens evighet tar vid.