Jag är på botten av samhället men jag har i alla fall markkontakt, jag har kontakt med verkligheten till skillnad från så många lyckade och normala medborgare som svävar där uppe i det blå. Vissa dagar så är jag i helvetet och andra dagar är jag i paradiset. Jag slipper likgiltighetens limbo. Man kan inte laga en trasig själ, ett krossat psyke med silvertejp.
Det försökte min omgivning med under min katastrofala och fördömda uppväxt.
Vad som fattades var kärlek, trygghet, gränser och ordning och reda. Själv så visar jag enormt mycket kärlek till mina polare. Jag ligger på Stora Holmen i Örebro inatt och jag blandar min T-sprit med kir och jag ska sova så gott för Jesus och änglarna vakar över mig. Jag är 57 år urgammal och jag ligger i en sovsäck och det regnar ymnigt men jag bryr mig inte. Jag slutade bry mig om min praktiska situation för mycket länge sedan. Härbärgena har portat mig för jag sprutar fentanyl. Juninatten är skön men min lever är paj. Jag har haft ett bra liv i flera avseenden. Jag har vänner som älskar mig och jag måste inte gå till ett tråkigt jobb. Jag har inga barn och barnbarn att oroa mig för och ingen jävla lägenhet att sköta. Vad jag har är här och nu och T-sprit med kir. Jag sjunger gamla frälsarlåtar och jag känner att jag är fri och lycklig, glad och säll, harmonisk och förtröstansfull. Imorgon är en ny dag full av friska möjligheter, för han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in, genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin! Men vad dåligt det går för Sportklubben.