salen är tom
stolarna lämnade
tystnaden skriker
gör hål inuti

spricker upp
rinner ut
blir till svärta i själen

där minnena bor
då när salen var full

på stolarna sitter
klassen som hånar
orden de kastar
är vassa

punkterar den framtid
jag ömt höll i handen
berövar mig
på mig själv