Oavsett hur mörkt det än varit

kunde jag på något sätt ändå urskilja solen

bortom alla tvivlen och vad som än väntade mig

 jag önskar att jag hade kunnat ljuga bättre

att jag då kunde svära på att lögnerna var sanna

att stjärnorna och himlen fanns där även för mig

 
för jag har egentligen ingen aning

om vad som höll mig uppe

men trots mörkret fanns det ett hopp

 
men jag är nu förbi min egen osanningspunkt

och ser banaliteten i mitt forna jag

men livet är och förblir ju en stor gåta i sig självt

 
eller så kanske svaret ändå finns där någonstans

bevarat där i mitt minnes inre vacuum

eller så passar sig den sanningen ...helt enkelt inte längre

Copyright © AndLou