Ty mannen visste uppriktigt ej hur han skulle hantera insikten som sköljde över honom, i vanliga fall så skulle det inte skapa allt för djupa bryderier. Men även om det var blott ännu en anhalt på denna motgångars resa så blev ändå summan av delarna honom övermäktigt, det var någonting med de kolade timmerstockarna som skavde i honom, som skänkte honom ett obeskrivligt obehag, men vad? Han sjönk ihop, sittandes i dörröppningen, varken inomhus eller utomhus, stirrandes in i torpets ljusa men ändå djupa mörker samtidigt som han skymtade sin bild på gårdsplanen. På hans högra sida kramade torpets värme honom och på den vänstra en familjär kyla.
Hans tvekan krävde en stilla tår som tribut och när han torkade bort sin stund av svaghet med sin renaste hand, den vänstra kände han hur något kilade över den andra. Det var blott en skogsmus som fann det tillrådligt att överge torpet. Mannen såg den flykta över gruset och försvinna in i mörkret. I musens flykt såg han sig själv och han gillade ej vad han såg.
Något som därmed föranledde honom att fråga sig själv vilken typ av människa han önskade vara; ämnade han vara någon som står upp för sig själv, sina ideal och drömmar eller skulle han vara någon som flyktade vid motgångar. Han såg på sina smutsiga och ärrade händer och rannsakade sin själ. Inom sig skrek hjärtat efter flykten från det okända. Men förnuftet manade honom att minnas var han kom ifrån, vem han var och framtiden som stod på spel.
Mannen insåg att han ej var beredd att ta ett steg tillbaka, ej beredd att flykta torpet och framtiden var hans och ingen eller inget skulle få stå i hans väg. Så han ställde sig upp och gick med bestämda steg mot kammaren där han slet upp sin borrmaskin ur verktygslådan, bytte ut borret till ett av de större alternativen som fanns tillstädes.
Sedan skyndade han åter till hallen och satte borren i väggen en bit från dörren, höll handen under, redo att fånga upp de flyktande resterna av trä som skulle falla. Därefter lät han borrmaskinen först gå och sedan tystna, såg på resterna i sin hand, satte tungan till och smaken av aska var mer än tydlig. Han förbannade situationen och gjorde ett nytt försök längre in i hallen men fann sig ståendes med samma svärtade borrester. Men det fanns ändå en ljuspunkt när han såg närmare på timrets rester, det handlade om skikt. Ty även om ytan var bränd så var uppenbarligen kärnan besparad.
Vacklande mellan hopp och tvivel fortsatte han att prova väggarna i kammaren blott för att finna samma brända skikt varthän han än vände sig. Splittrad inför insikten drevs han av en impuls till köket, fanns det en början fanns det ett slut på torpets fördom dolda historia.
Med en växande irritation som steg för var borrhål mannen gjorde fortsatte han att prova, även kökets väggar. Men oavsett vilken av väggarna han provade fanns inga nya insikter att vinna förutom att den okända eldens härjningar även om fattade husets hjärta.
Han borstade av sig mot byxbenet och gick med en suck vidare in till kammaren. Med hopp om att finna oskadat timmer någonstans, trots att han redan varit där. Egentligen så visste han inte varför det var viktigt men det var viktigt för honom. Han styrde sina steg mot rummets bortersta hörn där blundade han för ett ögonblick, bad en hoppfull bön till okänd gud innan han lät borret gnisslande långsamt äta sig in genom väggen men när svärtat trä föll till golvet svor han högljutt. Mannen drog ut borret ur väggen och gick tillbaka till sin verktygslåda, slängde svärandes ned borrmaskinen. Med ett illasinnat grin på läpparna tog han istället upp sin största kofot.
Som han sedan drev in med kraft i närmaste vägg där han till sin förvåning först mötte en tretexskiva som splittrades men det avskräckte ej honom från att fortsätta, snarare var det en källa av inspiration. Något som fick honom att fortsätta att angripa allt som dolde väggarnas inre.
Efter en stund stannade mannen upp och såg på timmerväggen med namnristningarna, insikten sköljde över honom likt en hink kallvatten över huvudet om sommaren. Den väggen var ej brännskadad, han kastade därför kofoten till golvet och gick därhän. Stirrade på väggen under en stund av eftertanke innan han tog upp stålskrapan som låg kvar på golvet. Sedan satte han den mot väggen och drog ett långt öppet sår upp mot taket där tapeten fortfarande var kvar tills den friska timmerväggen med ristningarna mötte brandskador. Skiljelinjen var tydlig, en rak övergång om en knapp tum i bredd.
Arbetet upprepades åt alla håll och kanter tills han kunde skapa sig en bild av var de så kallade gränserna gick. Mannen tog därefter ett steg tillbaka och funderade på vad han såg, en markering som var ungefär etthundratjugo centimeter bred och strax över tvåhundra hög. Det var nästan att han skrattade ås sig själv, vad trodde han att han skulle finna, frågade han sig högt, uppenbarligen hade ett skåp stått där men vad han skulle göra med den kunskapen kunde han ej komma fram till. Stålskrapan föll till golvet, en öl kallade honom.
Svetten droppade från pannan när han sig slog sig ned på sin sedvanliga plats framför gjutjärnskaminen, öl i sin högra hand, han slängde reflexmässigt in ett par pinnar på elden utan anledning. Den kalla ölen fick sedan svalka hans kropp och själ för en stund.
När de sista dropparna inlett sin resa genom mannen strupe ställde han undan det tomma kärlet, reste sig upp och hans ögon föll på det av rivningsdamm marinerade golvet. Ty runt omkring honom var golvet översållat av fotspår och flertalet av dessa var helt uppenbart ej hans egna. Mannen bet sig omedvetet i läppen och såg på avtrycken, efter två yngre barn, barfota, ett avtryck något större än det andra. Dessa följdes uppenbarligen av en vuxen människa ty dennes spår överröstade barnens och ej tvärtom.