När mitt kylskåp skriker hungrigt och övergivet och mitt skafferi är en sorgsen öken så tar jag min cykel och trampar 736 meter sydost till ICA Nära. Där är alla så snälla och tillmötesgående och jag känner en slags skön gemenskap och det är en ren njutning att stoppa i bankkortet tillsammans med kassörskan vars ansikte är en oas av empati och förståelse. Sen skyndar jag mig ut från affären för det är så skönt att slippa människor också. Jag har inga vänner förutom katterna och min stora fina TV. De sviker mig aldrig. Varför jag är så pass ensam beror på att jag är ett mysigt geni som säger sanningen till folk vilket de sällan uppskattar. Men man kan ju känna sig en aning unket uppstoppad efter ännu en TV-helg. Jesus gick in på min toalett i julas och har inte kommit ut än. Snart börjar fotbolls-EM för damer och då kommer mina demoner att fly motsols runt skogen i en kamera med skyhög upplösning.
Att som blå kanske vem? Upp nej alltid när?
Det är lyx att strosa omkring på ICA Nära i en stark känsla av gemenskap och politisk enighet. Men jag värdesätter ensamheten högst. Mamma ligger balsamerad i källaren.
Jag längtar tillbaka till det lyxiga mentalsjukhuset. Men det är störtskönt att leva på ICA Nära så att man har något att koncentrera sig på så att mörkret försvinner.