När jag låg på sjukhus senast, hände det sig en del märkliga tilldragelser där. Jag vet då rakt inte var jag skall börja precis. En människa, en man på en trettio år sådär kom fram till mig en dag när jag satt och vilade benen i trädgården som finns helt nära vilohemmet. Solen sken, det var en dag i juni och han verkade först nog så trevlig sådär i början. Men sedan blev han direkt verklig och jag som inte kunde förflytta mig själv utan satt och väntade på mina skötare, den eller de som drog gungstolen just den dagen. Du vet en sådan där gungstol som är en kombination av gungstol och rullstol, rullstolen har en broms och när stolen är just bromsad fungerar den som gungstol. I alla fall satt jag där och dåsade väl till en smula då och då, i den relativa skuggan under en importerad ceder. Solen flyttade sig visserligen med tiden, men jag satt i en liten som berså, med cederträd runt om ett vitt trädgårdsbord strax inom räckhåll. Det var en sådan lugn liten vrå med litet kvitter av en fågel då och då. Du vet, fågelsång kallas det visst och så lagom värme och en bris som svepte genom verkligheten. Just som jag satt där och dagdrömde så var det som om en skugga delvis kom att falla över min person och jag tyckte mig höra hur någon satte sig ned i en av två lediga stolar. Jag blundade en stund, som för att visa att jag inte var talbar just då. Men så hördes den andra tala, litet som sporadiskt trevande så där. Innan rösten verkade finna 'rätt läge'. Det var en lätt irriterande litet som gnälligt röst också. Som om mannen var liten till växten och sökte hävda sig. Förutom att han verkade komma från någonstans i trakterna av staden Finköping. Som jag brukar ha för vana att kalla en del större städer för. De var allesammans representanter för 'storstaden' och dess såväl nöjen som möjliga fasor. Upplevelsen av mannen började som en solig utflykt vid havet, med väldigt skummande vågor slående över klipporna och utvecklade sig efterhand till böcker som 1984, En apelsin med urverk samt något hämtat ur serien Kalla kårar. Jag vet inte riktigt hur det gick till närmare, men jag kan väl säga att det så att säga smög sig på. Just så var det. Ett tag fick jag för mig att han bar en dold mikrofon och såg mig diskret omkring efter någon smygfilmande kamera. Men jag såg förstås bara den lilla lugna platsen för en stunds kontemplation. (Jag spelar inte längre pi ano och har även slutat skriva den sortens sånger
som var så populära att spela och sjunga på den tiden)


Kapitel två.

Då han började tala var det som att lyssna på en monolog och mitt i talandet kom orden 'Nej, säg ingenting, bara hör på vad jag har att säga'. Så blev det tyst en stund. Och så började han igen.
Ni har ju fyra barn i litet olika åldrar, ni har villa, bil, en underbar trädgård. Familj och familjeliv kort sagt. Ni är en sorts allkonstnär som arbetar hemifrån och när ni inte lär ut trädgårdsskötsel så skriver ni böcker och när ni inte gör dessa saker så målar ni tavlor, skriver musik och spelar piano. Ni är strax över 35 år och lever ett ganska behagligt liv, nu ungefär tjugo år senare. Ni har förstås varit med om en olycka, om ni föredrar att kalla det skedda för en olycka. I unga år, ni kan väl ha varit en femton år sådär, ingick ni i ett gäng busar, som gjorde litet vad ni ville när ni ville. Men samma sorts lättsamhet drev ni in i en affär för matvaror och tog det ni ville och ut igen utan att den som satt i kassan varken slog in varorna eller tog betalt. Ni var en sorts traktens skräck helt enkelt. (Ni verkar småle åt minnet, ja ja, det måste ha varit tider det) Så en dag, det kan ha varit en söndag och litet framåt tresnåret sådär, så fick ni syn på Sören och i början var det nog en lek, bara 'följa Sören' och se vad som hände. Ni hade sett gossen förut och han var några år äldre än ni, men fullständigt ofarlig. Dels för att ni var sju mot en och dels för att han nog var litet egen. Han gick omkring och dagdrömde, pratade med sig själv och en smula ombytlig i humöret. Du var inte precis ledare i gänget, om det nu var så att någon såg upp mot dig så var du kanske 'ledarens högra hand' eller så. Den som fick order att börja och sedan föll andra in ibland. Ledaren gav order, lämnade förslag och så, men gjorde inget av själva handlingarna. Mest såg till flocken. I alla fall så hade ni fått syn på Sören och ingenting särskilt var nog menat att hända heller. Men så plötsligt tappade någon av er humöret, kastade en snabb blick på ledaren och gick fram och knuffade på gossen. Som vanligt gick han och mumlade för sig själv och när han blev litet lekfullt knuffad på, gick det upp för honom att ungdomarna befanns sig något mera nära än han noterat. Han verkade ha vetat hur nära människor var när de var det. Sådant brukar en ju märkligt nog vet. Människor ger ju alltid små ljud ifrån sig, prasslar med en kasse, nyser, hostar eller morsar på någon. Det går ofta att avgöra hur långt borta någon verkar befinna sig.

Kapitel 3.

Några moln kom att lägga sig mellan solen och resten av himlen. Det blev några streck mindre ljust och så en stund senare blev det ljust igen. Rösten tystnade och jag sökte med en svepande gest som klargöra att här räckte det för idag. Men så fort det blev ljust igen kom rösten åter.
Hur det än gick till så var det litet olika som ni i gruppen berättade om händelsen. Ni påstod visst att ni råkat hitta honom, litet avsides från en del hus och halvt inkilad under ett buskage. Det var inte ni, som gjort det, misshandlat honom, slagit och sparkat, slutligen dragit kniv och huggit honom i magen, bröstet, ryggen och lämnat honom att dö av möjligt egen kraft. Fast en av er, hade visst erkänt att ni gruppat, knuffat och retat honom. Gruppen av poliser som fanns avsatt att jobba med just ungdomar, isolerade er och pratade med er på ett lätt förledande sätt kanske. Det fick vara hur det ville med den saken. Ord stod mot ord och ingen av er hamnade ju på 'det riktiga fängelset'. Ungdomssynder och dråp, oplanerat våld och det ena ledde till det andra.
Rösten tystnade en stund och så fortsatte den sedan på ett som annat spår. Den talade om ett svunnet igår, fast i skenet av idag.
Så här efteråt. Nu ni sitter här, efter olyckan och hämtar er. Ni har haft besök av skilda delar av er familj, en del av barnen, er bättre hälft och en del andra intet ont anande människor. Du vet, de som låtsas att oavsett var de står och vad de har, så har de i alla fall 'rent mjöl i påsen', som någon fjant visst någon gång så som uttryckt sig. Kort sagt, ni var unga, ni blev irriterade, ni bankade skiten ur honom och han dog. Men i nutid, vid frukostbordet eller någon sen kväll framför en tänd kakelugn och med teven avstängd eftersom strömmen gick för någon halvtimme sedan. Berättar ni då stolt för medlemmarna av familjen om hur det kunde vara när ni själv var ung, kanske uttråkad och 'gjorde trakten osäker'. Den som befinner sig så långt bortom tid och rum, i ett som annat land i en annan tid, kanske rent av som 'på en annan planet'.
Ni skall få veta en hemlighet. I natt drömde jag något jag aldrig drömt förut. Jag drömde att det var höst, att alla löv fallit.