Apatin äter mig levande.
Hela mitt väsen löses upp och blir en dimma.

Rädsla kokar mitt blod till skum och ånga,
Men kroppen är stel. Den vill inte mer.
Musklerna slappa.

Läppar och tunga formar undermedvetna ord.
Men halsen förblir stum.
Inga ljud annat än ett envist sus.
Ekot av en längtan att bli hel.

Ett liv som evaporerar under en stekande sol.
En kropp oförmögen att röra sig.
En trög interhet täcker alla lemmar.
Den är omöjlig att skaka av sig.
Ett torkat lager, ett hårt skal som är svårt att knäcka.

Ja, ett sus av gammal längtan ljuder i öron som inte längre hör, inte längre lyssnar.

Fragmenterad och sprucken.
Men det är stumheten som gör en sargad själ
livskapabelt dum.