Ibland måste man ta sig ända fram
till striden,
för att se om den är värd att utkämpa

Livsviljan är en uppstickare i manegen,
tar för sig,
är om sig och kring sig,
mest till besvär,
och handlar i eget intresse,
tar till tobak, tabletter och sprit,
hoppar på vad fan som helst,
målar fan och gud,
alltid sjungande på sista versen

Sommaren försvinner i en rad dikter

Mina underarmar och vrister är såriga
av klåda
Alla dörrar är tillslutna
och förstärkta med myggnät,
men de högpitchade operaariorna
viner trots detta genom sovrummet
kl. två på natten,
spatiala som Stockhausens Kontakte
i min hastigt påkomna klarvakenhet

Jag breder ut mig över min ålder
i tyll och talonger,
genomkorsad i tidlösa landsvägsgrin
från Niemisel till Norriån till Sörbyn
till Degerselet,
tills blyerts och bläck gjort sitt
för dagen,
ner i prutmån och slutjunis pastoraliteter

Anna kör ner till Umeå
för att hämta sin åldrige far Sigge, 86,
för ett par dagars besök

I morse byggde hon en ramp
av lastpallar och plywoodflak
för hans rollatorpassager
upp-och-nerför förstubron

Det har gått tretton år
sedan hans förra besök,
på Annas 50-årsdag,
men dagarna är öppna
för händernas vemod
och ansiktenas utomkved,
där de står avlägsna, tröttkörda,
genomlysta,
flackande i barrskogsbältena,
odefinierade ända in i oåterkallet,
med timmervägarna pekande
in i intigheten
bortom Gunnarsdjupet, Polkem, Årrenjarka;
skogarna barrhastande
genom timmerseklen,
f.d. människors röster kvarblivna
i sina dagars dialekter
över vaxdukar och kaffekoppar,
sjunkna i mannaåldrars bedrägliga
snarlikheter,
DNA-kedjornas dubbelhelixar yrslande
bort ur nertorkade fysionomier
och hackande medvetandeströmmar,
gråglittrande
bortöver Sjaunjas och Moabs vildmarker