Efter kaffet, det heliga kaffet.
Förändringsvindar.
Den inre blåsten, inte bara
i lövsalarna utan även i
min kropp skulle kunna fälla
vemsomhelst.

På ett helt annat vis var det tänkt sig.
Nu är det avdelningens ljusgula
rum som kommer att prägla mig
under en obestämd tid.
Så du visste inte det?
Att jag är inlagd igen.
Välkommen i klubben -

Efter kaffet, det heliga kaffet
återvänder jag till rum nummer 8.
Jag hälsar igenkännande på personalen
och dem tilltalar mig vid namn vilket
tyder på att jag varit
där på samma plats under
en tidigare vistelse.
Himlen visade inga tecken på sorg.

Varför blev det så här?
Det såg så bra ut.
Välbärgade föräldrar, kärleksfulla och
ansvarstagande. En lillebror som alltid
stöttat och ställt upp.

Katastroflarmet ljuder.
Det är måndag och vilken måndag sedan!
Visst är det påfrestande att vara här.
Påfrestande att vara med sig själv
dygnet runt.
Men kämpa då!
Visa att du kan
omdirigera dina vägval.
Det här är ett tillfälligt val.

Den lilla svarta klockradion visar
att tiden inte står stilla.
Det är P1 för tillfället som med
brusande sändning sprider ut
nyheter på främmande språk.
Det har varit mycket radio på
sista tiden då min tv havererat.
Slängde den i soprummet och
sällan har en tv känts så tung.
Borde investerat i en ny men nu är
finanserna slut och möjligheterna
till en ny lyckobringare obefintlig.

Allt har gått sönder
- irreparabla skador.
Jag vill leva ett liv som jag är nöjd med
och bo i en kropp som jag
orkar leva i.

Det är svårt att leva isolerad.
Dagarna blir så långa.
Det är svårt att leva överhuvudtaget,
i synnerhet om man inte är motiverad.
Jag skulle kunna sätta upp stora mål
men jag klarar inte fler misslyckanden.

Med natten kommer frågorna
som ilningar.
Det tar ett tag innan man
vänjer sig vid den undermåliga sängen
och de genomljudande tassande stegen
utanför dörren.

Gryning -
Inte en blund.
Ögonen känns tunga och torra.
Molnen seglar fram över himlen.
Rakade mig imorse för att hålla fasaden uppe.
Man ser ju friskare ut än vad man är
och det lurar säkert omgivningen,
men inuti mig
pågår hemskheterna.
Det vilda kaoset.

Det känns avslappnande att med öppet
fönster sitta och skriva till tonerna
av Garbareks kompositioner.
Tvättar min vita skjorta samtidigt,
min finaste Oscarskjorta som jag haft på mig
på min farfars begravning - den vackraste
och mest känslofyllda begravnivning
jag varit på.

Tänk om jag bara slocknade nu.
Pang, boom, krasch!
Vad skönt det skulle vara.
Drömmen kvarstår inför kommande
nätter - att i mycket korta nästan
omärkbara perioder
få slumra till.

Ute är det mörkt.
Jag fäller persiennerna för säkerhets skull.
Ingen kan se in.
Ingen kan se in i mig.
Det är viktigt att känna ro i kroppen
inför insomnandet.
Att bli en spegelblank sjö.
Att bli en spegelblank sjö.