när dagen lider mot sitt slut och vi tvingas inse att det som ligger i luften, det som vår varelse sluter sig kring likt ett nav, det har ännu inte inträffat. och med en slags tröttsam sorg i bröstet sjunker jag ner på botten av den gravkammare som utgör min tillvaro. jag är en evig linje mellan det förflutna och den jag längtar efter att bli - föremålet för de flyktiga drömmarnas sista anhalt, det ögonblick som aldrig inträffar. och som om det skulle inträffa skulle upphävas i samma sekund som det inträffade, ty verkligheten bär på något bittert i sina ögon, serverar oss oftast på ett silverfat med antiklimaxets bleka gestalt; det som vi skapar är en skugga av det som vi tänkte skapa. den litterära vas som jag i mina drömmar målar i bjärta färger blir ett ihopsjunket lerkärl, en knagglig, brun röra i samma stund som jag lyfter den ur de imaginära landskapen in i verklighetens rum.
i drömmen är idéerna klädda i det immateriellas sublima färg, drömstoffets utomjordiska, frasiga siden som slingrar sig kring idéns skälvande substans, men på verklighetens fysiska ark finns något annat. där är mina bilder grå även om de är färgrika, som smutsig tvätt på en tvättlina uppspänd mellan min fåfänglighets ambition och min missnöjsamhets bistra konstaterande. det som jag skapar är diffusa skuggor av det jag egentligen tänkte skapa, dess bristfälliga substans skingras som grå aska över min indignations tomma lik, jakten efter det varaktiga är lika fåfänglig som kattens jakt efter solkatten. ja i verkligheten är alstret brunt, dåligt, fullt av oss själva, en spegel i vilken vi får en skymt av de djupa fårorna i vårt anlete, det sneda och vinda, den gråsjaskiga huden som framträder i dagsljusets oförlåtande rum. det enda som har tillstymmelse till någon kvalitet är det som aldrig skrevs, den dunkla föraningen om texten som aldrig blev till. stranden som ligger alldeles obefläckad framför oss utan några fotspår, en stum ocean utan några fartyg eller några vindar som får vågorna att brytas mot klipphällarna, ett föremål som står på stranden utan någon konkret form, blott diffusa skuggor kan skönjas när det nästan viktlöst svävar ovanför sanden, vaga anstrykningar av en färg, det ännu i materians bristfälliga substans orealiserade. ibland föresvävar det mig att vi är någon slags varelse uttänkta i någons fantasi, men som visade sig vara fulla av sprickor när vi väl blev realiserade, kanske fanns det en gång något sublimt i människans idé men vilket förlorades på vägen när hon antog rumsliga och temporala dimensioner, och på en soptipp utanför konstnärens ateljé ligger vi utslängda i regnet som symboler för den höga kostnad som materian har utkrävt av idén. men hur det än är med den saken så nödgas jag uthärda i vetskapen om det fåfängliga i min strävan att uppnå något som behagar mig utan några reservationer. de omöjliga landskapen förblir de omöjliga landskapen. jag är blott en vasall i de dunkla föresvävningarnas herravälde, en insekt som kryper omkring vid det osagdas sublima panorama. ja, dessa förvridna kärl utslängda i regnet utanför konstnärens ateljé, fulla av lera och smuts, fulla av sig själva, så fulla med blå drömmar om det...””