Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

5juli22








jag befinner mig i ett månlandskap. och människor som jag inte förstår bär absurda kärl på sina huvuden. färgrika kärl fyllda med de mest infantila av drömmar, tankar vars naivitet och ytlighet har likheter med de gula plastankor som barn har i badkaret. jag vet inte var jag kommer ifrån eller hur jag kom hit, men dagligen vandrar jag genom tunnland efter tunnland av grå materia, stoff tillhörande människornas livlösa livsvärldar, som inte säger mig någonting och som nödgar mig att fly in i mina drömmar. drömmen är som en fördold, gammal teaterscen som står upprest i djupet av en månkrater. i drömmen där kronan och spiran av plast ligger och skräpar i en svart låda mellan de olika föreställningarna. en scendekor av kartong som är målad så att det ska se ut som marmor. där finns ett falskt blod som poeten sminkar sitt vitpudrade ansikte med, en scen där dysforin bärs som en sjaskig krona av förruttnade löv, där en imaginär sol sprider sitt ljus över de svältande själarnas djupa sömn. det är en scen där mörka frustande djur står och stirrar rakt ut i natten iklädda endast försynens falska gloria. vid den denna scen utanför det som är alltför mänskligt fortskrider det som kallas livet. om någon skulle frånta mig förmågan att drömma så skulle det vara som att slå in en kopparspik i ett träd; mina blad skulle falla av, och blott en förstelnad livlöshet skulle avteckna sig mot himlen.
oftast är rörelsen på gatorna, människoras blickar, hela den mänskliga samvaron i städerna något som stör min inre orofyllda frid. det är som om en sandstorm har dragit fram över bebyggelsen och lämnat efter sig slöjor av damm, som hänger kvar i luften och som får mig att kisa, som får mig att inte gå med ögonen vidöppna när jag är ute på stan. när jag är nära dem så längtar jag bort från dem. deras samtal är som en insjö där liken flyter omkring vid ytan. förvridet, grimaserandes stirrar de uppsvällda kropparna upp mot en livlös himmel utan att något tittar tillbaka. när jag är nära människorna så är det som om verkligheten krymper ihop till en tarvlig liten leksak, någonting som jag inte vet hur jag ska befatta mig med. världen krymper ihop till en liten överbefolkad by, och där i ryms de allehanda trivialiteter som de älskar att omge sig med. deras samtal är som en kupol utan något syre som sänker sig över min ande och som avskärmar mig från universum. jag kvävs och söker stressat efter en nödutgång så att jag kan fly bort från situationen. och när jag äntligen har lyckats fly så är det som om dörren i den lilla kupolen har öppnats; jag stiger ut i en rymligare, vidöppen värld. ett universum där idéerna tornar upp sig som behagfulla, plastiska skulpturer vars gåtfulla och abstrakta dynamik är som en lisa för själen; krönta av en stjärnbeströdd natt i en sval och lummig park utan några människor. en rogivande plats i vilken jag botaniserar bland de stora verken; symfonierna som sänker sig över själen som väldiga urfåglar från en annan tid, litteraturen med sin kalla perfektion av syntaktisk ingenjörskonst uppenbarar sig om hängbroar över den mänskliga historiens mörka klyftor. också hypoteserna i vilka kausalnäten drar upp uråldriga tingestar fyllda av nebulosor och stjärnstoff vilka dväljes i djupen av det okändas bottenlösa famnar. jag förnimmer blodet som strömmar på insidan av allt detta, hur den abstrakta skulpturen öppnar sitt varsamt snidade, dynamiska öga och blinkar åt mig under stjärnorna. delaktigheten, det outgrundligas kalla kyss som skälver på materians döda hud. den vidöppna boken med de tomma, svarta arken som lyser i natten. det oskrivnas sublima rymd som välver sin båge i ovan; den egna oändlighetens ännu inte dragna linjer..,















Prosa av Androiden VIP
Läst 113 gånger
Publicerad 2022-07-05 18:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP