Eino Leino hette egentligen Armas Einar Leopold Lönnbohm. Föddes som tionde barn av mamma Anna Emilia.

Det sägs att modern ammade honom länge. En gäst i huset hade sagt: "Så stort barn och du täcks ännu suga på din mamma!”

Avvänjningen blev svår, i stället för modersmjölk fick den lille Eino i stället varm komjölk med två sockerbitar varje morgon. När han ropade Maito loppu! fick han mera mjölk och när han ropade Sokeri loppu! fick han två sockerbitar till.

Han var en verklig mammas pojke, lillgammal och brådmogen, en liten filosof, som lärde sig läsa redan som treåring.

I Eino Leinos intensiva liv växlar ron och oron. Allt blommar snabbt och vissnar sedan. Smärtan övergår i friden i naturen. Tystnaden där är så stor, att man kan höra hur blommorna växer och drömmarna mognar.

Eino Leino är sommarens diktare. I hjärtat öppnar sig doftande blommor, men han är också en melankoliker som misströstar.

"Han levde från hösten till julen" skriver Leino i en dikt om sin stora föregångare Aleksis Kivi (1834-1872). Också Pentti Saarikoski (1937-1983), som senare ärvde Leinos diktarmantel, levde kort och självförbrännande. Alla tre förnyade de på sin tid det finska språket och gav det sin personliga prägel.

"Så låt oss brinna då med låga klar!" var hans övertygelse.

Han blev 47 år ung.