Förut du sprang, ibland tills du försvann.
Paniken över mig då vann.
Men innan skriken var du alltid tillbaka, å vad jag dig behövde vaka.

Din svans gick bortom all sans, så mjuk, så mjuk, att just du skulle komma bli sjuk.
Trots din svans fluff var du tuff, å vad vi nu saknar från din nos en puff.

Sedan du mest ville gå, ibland med ett grin, men gud vad du är fin.
Vid varje steg du på äldre dagar tog, vi alla tänkte men teg, att snart var vår tid med dig slut. Hur länge håller du ut? När får din kropp nog?

Nu du mest vill vila, trött och av tiden nött.
Solen sken när de rakade ditt ben, veterinären sa du var obotligt sjuk, min röst blev mjuk. Inget att göra utan risken att mer förstöra veterinären sade och i mitt knä dig lade.

En sista blick du mig gav, den var lugn, den var trött och tillslut hade allt som var du dött. Din svans den hängde, dina ögon de stängdes, tårarna i mina de trängdes.

Du sover nu, dig vi ibland kallat Mamma Mu.

Fast du aldrig mer komma vakna, dig vi alltid komma sakna.