allt det som jag har varit har alltid framstått som diffust, det har uppenbarat sig för min inre blick likt en skugga bakom en skärmvägg; där någon är i färd med att klä av sig eller att klä på sig sina kläder. där har jag suttit i en alldeles för stor fåtölj och iakttagit, förbryllad över det som försiggår bakom skärmen. jag lever med en ständig förnimmelse av det finns något jag borde veta om livet, att det finns kunskap om mig själv som, och om jag förvärrade den, skulle göra mig lite mindre fiktiv. men allt som jag har tänkt angående mig själv, allt det som jag trodde att jag var eller inte var, har till slut skingrats som i en virvel av höstlöv i november. menlösa virvlar av bruna höstlöv som för några ögonblick har bildat en struktur, och just som jag trott att det bott något verkligt i allt detta, så har det fallit isär, blivit upplöst. jag lever med en rädsla att jag misstar mig vad gäller livet, att jag egentligen borde vara någon annan, att jag egentligen är någon annan. men jag finner inga objektiva speglar i vilka jag får syn på mig själv. ibland förefaller mina introspektiva göromål lika fåfänga som att påta i aska. även om jag finner någon att älska och denna älskar mig tillbaka, och jag för några ögonblick kan skönja mig själv i ögonen på den jag är med så förefaller det mig absurt att det verkligen skulle vara jag. jag förmår inte att använda henne som en spegel. baserat på hennes tidigare erfarenheter och viljor så skulle hennes begär forma en idé om den som jag var. i egentlig mening så skulle jag existera som en slags drömfigur i hennes medvetande. jag, i mig själv, skulle inte äga större betydelse än vad ett krucifix ovanför sängen har för någon som inte tror på gud. hon skulle vara kär i den som hade penslats fram inför hennes inre blick. och själv skulle jag fortsätta att vara det utspädda vatten som jag alltid har varit. och är det inte detta som gör att en förälskelse till slut klingar av? att någon av de djupt sovande parterna till sist vaknar ur sin törnrosasömn och ser den andre såsom han egentligen är? när hennes idé inte längre överensstämmer med den främmande realiteten som ligger bredvid henne i sängen och snarkar med öppen mun? ett grumligt ljus har trängt in i dörrspringan, och den sällsamma idé som satt sig i hennes träd likt en tropisk fågel från ett fjärran land har flugit sin väg. och när hon stiger ut på gatan om morgonen så blir hon varse att allt är regn, raffinaderier och menlösa gråsparvar. nu börjar hon också lägga märke till allt det som tidigare var höljt av psykosens rosa dimma. hur han smaskar när han äter, att han ofta har rätt fula skor på sig, att filmerna han gillar är rätt banala och tråkiga, att hans små, ihopsittande ögon egentligen inte är så härliga att titta in i. verkligheten har hissat ned ridån framför hans arma lekamen, och där ligger han naken och alltför mänsklig vid tröskeln till det förlorade himmelriket. denna beniga, magra man med sina primitiva böjelser och sina råttliknande ögon har blivit utsjasad som en stackars byracka från hennes ömhets innersta kammare. och är nu utlämnad till sitt öde på utsidan, där hon håller alla utom den, just den enda, som hon förärar med den heliga nyckeln. utan att vara medveten om det så har han existerat som en drömfigur, en förfinad teletubbie i hennes förälskelses psykotiska landskap av överväldigande ömhet. han existerade som en blank staty av marmor över vilken hon hade strött sitt hjärtas röda rosenblad. hon har av sin ömhet och sina begär vävt en vacker kostym åt honom och upphöjt honom till en skimrande fägring på en scen som han inte var medveten om. ja han har varit en rollkaraktär kring vilken hon har vävt drömspelets prunkande prakt. och när föreställningen var över så fick han springa ut bakvägen iklädd sina gamla paltor i regnets kalla likgiltighet.
ja, den älskade är inte någon spegel. och de som tror något annat, som bejakar drömbildens prakt så som den framträder i den absurda spegel som den älskade utgör under resan genom förälskelsen, är inbilska narrar utan verklighetsförankring. romantiska dårar som inte kan hålla isär begreppen och som aldrig vaknar upp ur sin sömn. i förälskelsen är den tillbedda inte sällan lika stor som något ur den religiösa sfären, något absolut och obefläckat. en gestalt sprungen ur det mänskliga behovet av att idealisera. en smekning i nattens kyla, linjer dragna mellan stjärnorna, den outsläckliga törsten som sträcker ut sin tunga i regnet, de heliga dropparna i ovan..,







(btw de snyggaste skorna är dessa: https://www.hepcat.se/brands/playboy-footwear/playboy-style-12-the-original-classic-shoe-navy-suede?att=NDI=?store=HC1&gclid=CjwKCAjwiJqWBhBdEiwAtESPaLfEmrWzLPZK37ff306kCAMNWjENW8yC7rpaa6L9yII4V9N4K_F44xoCg)