TROLLTID.

I begynnelsen när allt, som varit tomhet och kaos fullbordats, skall det skapade förbli en fridfull plats.
Förbli navet i den mänskliga trons livspatos.


Jag föddes för att mina tankar hade ett utsprungna av generationers bävan, inför det fullkomnade.
Handens skapelse, blev alltid tankens redskap.

I berättelserna kallas denna lustgård för ett Eden, det utlovade.
Är det här den centrala punkten där vi kan placera ursprunget för vår uppfattning om dualitet.

Nu blev detta också platsen där mänskligt liv uppstod.
Skapat ur jordlikt stoft.
Mångfaldens dialog.

Fullkomlige Hen , var i obalans med det övriga i universums tanke.

Kanske för att i universums mångfald bör ett delas till två som åter kan delas. Allt för att mångfalden skulle bestå.

Även med defekta algoritmer.
Måste Hen den unika. omskapas,
För att ändå fortleva i sitt ursprung.
Oförmögen skall Hen, förbli att dela sin kropp, med universum övriga mångfald.

En verbal lustifikation, gav gav den första skapade människa en unik gåva, för att kunna förklara sin närhet till det duala.


Viktigt monent, i denna lustgård var de två träd som var livgivarna för de organismer. De som i frid levde sida vid sida, utan sorg och vedermöda.
Medan tiden när omätlig frid skapades, kom frågan likt ett ömsat skinn av ormens kropp.


Frågorna väcktes hos varelsen som var människa, in singularis.
Hur växer man innuti sig själv

Vad är mera, vad är vi.
Är vi som en spegel av oss själva är vi skapta av vandra. Lika men olika lever vi, en slutprodukt av skapelsens fullkomlighet.

Tanken den blev som skapt av ormens förmåga att växa i sig själv.

Men när denna destruktiva kraft som här med ormens skepnad skapade tvivel.

Outtalad kom ändå frågan, förmå människan att söka sig in mot det av Kaosskaparens, förbjudna området.
Den utllovad lyckans boning.

Här stod de två träden, kunskap och liv. Dessa duala symboler för en gudomlig kunskap.

För innevånarna av Eden, onåbara att förstå.

Med människornas längtan som drivkraft och med ormens förslagenhet, att få dem att försöka kunna öka sin kunskap.
De lockades in i den förbjuda regionen.


Förleddes av sin girighet och kunskapshunger, att äta av trädens frukter.

Ormens val blev ögats lockelse, kunskapens träd med sina prålande frukter, gav förnöjelse.

Livets träd var oansenligt och grått en skugga av sin syster/broder. Nästan utdött glömdes det bort.

Kunskapen som människan fick och förvaltade väl, skapade både välstånd och girighet.
Människan började konkurrera om plats för sin utökade kunskap och makt.

Med hunger efter timlig lycka, hade man snart fördrivit sig ut ur det paradis, som skapat ursprung för mänsklighetens existens.


Allt detta, okänt för ett litet och sökande barn. Ännu hade denna saga inte berättats. Medan jag satt förundrad och med beundran höll min faders hand.

Han var Stormästaren, den som hade skapat,
många sköna ting med sina händer. Han hade tillträde till denna lyckoboning, där vi fridfullt satt, jag såg det som ett paradis.


Jag längtar fortfarande efter en kyrka, sådan som den var förr. Basen var bred tornet i väst kryptan i öst.
Uppmätt och ritad med en gudomlig matematik.


Varje morgon stiger Kristus ned från korset som hänger i taket, Maria kommer fram ur dunklet, hon tvättade och rengjorde den korfästes sår. Smorde dem sedan med dyrbar nardus.
Offerhandlingen, hade hon gjort i tvåtusen år.


Minnen från min kyrka.
Farfar segelmakaren berättade, att han hade haft Kristus som bäddkamrat. Det var under den stora stormen när de rundade Kaphorn.

Historierna han berättade var många, de få gånger när vi satt tillsammans i den vackra brudbänken som han snidat till sitt eget bröllop.
Donerat till kyrkan, till glädje för alla kommande brudpar.
Farfar var av Stormästarnas släkte.

Jag brukar se på duvan som hängde där i taket på predikstolen. Har du snidat den där också blev ofta min fråga, som det tjatiga kunskapstörstande barn jag var.

Den flyger ju.

Den har min farfar snidat, blev svaret.
Han var en mästersnidare. Kunde skapa magi med sina verktyg, detta svarade han alltid.
Men du skall veta, forsatte han berätta.
Sitt i kyrkan en Johanninatt. Då får du se när duvan flyger ut för att leta efter sin vän.

Liten och okunnig, med stora förvånade ögon stirrade jag upp mot den vackra fågeln.
Glömde ändå snart bort min föresats att återkomma för att få se undret som bara sker när man vågar tro på det heligaste av allt, det som kallas kärleken.

Liten och barnslig som jag var, kunde jag inte förstå att även heliga duvor behövde vara två.

Som vuxen och gammal vet jag numera att människans lycka sökte man genom mera kunskap.
Människans ursprung som var i det duala paradiset förträngdes.

För livets träd kunde ingen se eller ens ana.
Dess signum var känsla, en vision som kallas tro.

Detta var något som vårt kunskapstörstande samhälle, förpassat till myternas och sagornas värld. Kanske man kunde ibland återuppleva det i byggnader som vårdades av Mästersnidarnas hand.

Vem kan tro på ett dualt samhälle, där det ena är tro på det onämnbara. Som till sin struktur bara finns i sig själv. Ges endast till den som behöver, dock Icke för en egen vinning utan utan för att delas vidare i kärlek.

Kanske det här är den konkreta sammanhållande faktor som kan skapa struktur och förståelse, när det finns ett öppet sinne för tro hos mottagaren.

För det som är dualt behöver inte vara lika utan kan likväl vara olikheten i livets alla mysterier.
När den gudomliga och livgivande kärleken har skänkts med respekt och ömsesidighet.
Dualism är när liv ger kunskap och kunskapen förblir den eld som håller livets låga brinnande.

© Bosse 16 juli 2022.