Jag föreställer mig alltid något mer. Än bara ljuset. Och att följa trottoarkanten ner mot stan. Frånvaron av ett lätt illamående.
Något mer än muslin och poplin vid mina leder.

Som en klännings fall på Blomstervägen. Ett slags kall, i ett tystnat tygs heta fall.
Jag länge väntat på.